Sambandet barn och familjedjur

Vilka konsekvenser våld och hot mot familjens djur får för barnen diskuteras sällan, trots att alla vet att barn och djur ofta har en nära relation.

Många barnfamiljer väljer att utöka familjen med ett eller flera djur. Tanken är att det är bra för barn att ha relationer med djur. Barnen lär sig omsorg och att tänka på en annan varelse och de får också en kompis. Förutom hundar och katter kan det handla om kaniner, hamstrar eller andra smådjur. Forskning visar att barn som lever med djur mår bra av det.

Precis lika bra som det kan vara för barn att leva med djur, lika svårt kan det bli om djuret utsätts för våld. Forskning visar att barn som bevittnar och upplever våld hemma – ofta mot mamman – kan ta skada av det. Men även att se och höra sitt djur utsättas för hot eller bli skrämt eller slaget påverkar många barn negativt. Läs mer här om hur barn hanterar sådana upplevelser.

Barn kan känna ansvar för djuret och förövaren kan också lägga ansvaret för djurets utsatthet på barnet och hävda att det är barnets fel att djuret bestraffas.

En del barn går emellan förövaren och djuret när det utsätts för våld, vilket betyder att barnen själva riskerar att bli slagna i sina försök att skydda djuren. Det finns också många exempel på att djur, främst hundar och katter, har gått emellan för att skydda barnet från våld. Hot mot djuren har också använts mot barnen vid sexuella övergrepp för att förövaren på så sätt vill försäkra sig om barnets tystnad.

Hur barn påverkas av att bevittna våld mot familjedjur

Barn som har sett familjedjuren utsättas för våld brukar reagera på ett av tre sätt.

En viktig första utgångspunkt när man talar om våld mot barn och våld mot familjedjur, är att barn är ett vitt begrepp. Det spänner mellan åldrarna 0-18 år. Självklart har ålder betydelse för vilka konsekvenser det har för ett barn att bevittna och uppleva samt bearbeta våld mot familjedjuren.

Barn är också individer och befinner sig i ett socialt sammanhang. Det betyder rent konkret att vissa barn har egna inre resurser som gör att de klarar av att bearbeta och förhålla sig till svåra upplevelser bättre än andra barn.

Samtidigt visar forskning att de barn som har någon vuxen att tala med är de barn som har bäst möjligheter att bearbeta sina trauman. De kan reda ut saker med sin mamma/förälder eller med en annan nära släkting eller vuxen.

Det är viktigt att komma ihåg att uppgiften som vuxen och som professionell är att ta reda på hur barnet vi möter faktiskt mår och vilka behov det har. Många professionella förstår till exempel inte den nära relationen mellan barn och familjedjur och öppnar därför inte upp för samtal om hur barnet upplevt djurets situation. Forskningen talar i huvudsak om tre konsekvenser för barn som bevittnat och upplevt våld mot familjedjuren.

• Barn kan bli traumatiserade och känna vanmakt och må mycket dåligt.
• Barn kan skydda sig genom att stänga av sina känslor och får då svårt att utveckla empati med andra.
• Barn kan själva börja använda våld mot djur, mot jämnåriga kamrater men också senare i livet som vuxna. Detta som ett sätt att bli av med känslor av frustration och ångest. Med andra ord, barns våld mot djur kräver en djupare utredning.

När man frågat barn hur de vill att vuxna ska agera svarar de flesta att de vill att vuxna ställer raka och tydliga frågor om våld.